Jag har lyckats bli klar med allt på utsidan så nu är nästa jul som ska fixas med ute. Regntunnan är kvar men den säger maken att han ska fixa. Han tror att jag bara kommer öppna kranen fullt och att det blir sankmark runt tunnan.
Alla kopplingar är borta från vattenslangar samt vattenutkastet. Två slangar är kvar hela året för de är fastsatta. Men resten tas in. Vilket jag gjorde igår.
Jag har inte tömt lilla vattenpölen. Fontänen är borta men vattnet är kvar. Anledningen är att jag hoppas att den håller eftersom den är nedgrävd. Om den inte gör det så vet jag att den måste tömmas i framtiden. Baljan kostar en hundring så jag tycker det är värt att testa.
Julslingorna är alltså nästa steg utomhus. Det kommer bli bra det här.
Äldsta sonen praktiserar på Elgiganten. Han är på lagret samt service. Han träffar inte väldigt många kunder men det händer. Mest med att ta emot ärenden från kunder angående service eller något datorrelaterat. Ibland lämnar han också ut varor. De större sakerna som lämnas ut direkt från lagret.
Han vill ju gärna veta vad som ska ske på en dag. om han är förvarnad så brukar det aldrig vara några problem. Med mig är han ganska trygg med pappa eller lillebror är det lite mindre. Han var extra nöjd med mig just för att han kan behöva lämna ut saker som beställs. Vi har inte samma efternamn. Vilket innebar att ingen av kollegorna skulle veta att vi var mor och son även om jag skulle köpa något som behövde lämnas ut.
Nu är det ju så att hans mamma är som hon är. Så när vår diskmaskin går sönder och hennes make hittar en för bra pris så köper vi den. Problemet för min son är att han fick ingen förvarning. Ännu värre jag har lånat en bil för att smidigt få hem den så det är snabba ryck.
Om jag bara hade skött mig och inte avslöjat vem jag var så hade allt varit toppen. Nu var det bara så att jag visste inte om vi skulle få in maskinen hemma så jag var tvungen att fråga sonen på jobbet. Alltså, jag avslöjar vem jag är. Jag sa också att sonen skulle bli arg över att jag gjorde det. Jag sa också att han inte visste något alls om att jag skulle dyka upp.
Han blev mycket riktigt arg. Han hanterade det jättebra och bekräftade bara att han var arg. Han kunde också släppa det lite när jag förklarade varför jag behövde prata med honom på jobbet.
Det är synd om honom ibland stackarn. Han tror att allt är frid och fröjd och så ställer jag till det. Nu fick han öva på ett scenario som han inte alls hade kunnat förutspå. Vilket han fixade galant.
Dagens ord: Förberedd. Jag är ofta förberedd och förbereder andra.
Maken sa häromdagen att han börjar uppskatta mina ryck. Innan kunde han bli stressad och känna att allt går för fort. Han vill gärna tänka och vara helt säker på att allt blir som det är tänkt.
Den gången när jag gick upp på stegen med takbalken så var han väldigt stressad. Det är många år sedan det hände. Han höll på att bygga carporten. Minstingen och vi två makar hjälptes åt att bära fram balken. Sedan skulle den upp och maken började med talja och sedan kranbil, i sina tankar som han delade med oss. Jag tröttnade och tog ena änden och lyfte upp balken.
Idag uppskattar han alltså mina ryck. Kanske inte lyfta balkar-ryck men ryck som att skräp ska slängas. Han behöver tänka få med. Trots att det innebär matematiska uträkningar för att ingen ska dö i ett fall. Han behöver tänka för att det är rätt saker som blir slängda och i rätt ordning på rätt plats. Medan jag bara gör.
Han sa det så fint också. Att vi växer tillsammans och lär oss av varandra och ger lika mycket som vi får. Jag började tänka på att vi växer som träd. Vi har en stabil stam som vi delar helt och fullt men sedan har vi också grenar. En liten egen del som vi har för oss själva. Men som vi kan se från stammen eller en annan gren. Och hela tiden blir vi starkare och starkare.
Vi lär oss att se varandras styrkor och tar hjälp av den styrkan för att lindra vår egna rädsla. Jag är evigt tacksam att jag hittat min själsfrände att växa mig stark tillsammans med. Han bär mig när jag är svag och vice versa. Men vi låter också oss att växa själva. Vi har våra grenar som gör oss bättre även tillsammans.
Första gången maken gick vilse så skrattade jag gott. Förra året så öppnade en Jula hos oss. Maken kan åka dit för att bara kolla lite om han är i det området i andra ärenden. Fast mest blir det att han går runt och kollar allt utbud när han faktiskt behöver något där.
Han kommer hem och säger att han gått vilse på Jula. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur han kunde gå vilse på JULA. Flera gånger har vi varit där tillsammans och jag har fnissat varje gång över att han kan gå vilse där inne.
Igår var jag ensam på Jula. Jag behövde ett grenuttag som kan vara utomhus. På Jula fanns ett perfekt som inte var så långt och med tre uttag. Jag åker dit på dagen och får åka ensam för maken jobbar.
Jag hittade väldigt fort vad jag skulle ha. Gick mot utgången och rätt som det var dök det upp en julavdelning. Självklart måste jag kolla in alla julsaker. Jag har ingen brådska och strosar bland julsakerna. När jag är klar så fortsätter jag mot utgången.
Eller jag var helt säker på att jag fortsatte mot utgången. Jag kan avslöja att jag gick vilse på Jula. Jag gick runt, runt utan att veta var jag va. Jag fattade ingenting. Till slut så hittar jag tillbaka till början där jag känner igen mig och får gå igenom allt en gång till.
Förbi grenuttagen, förbi julen (UTAN att titta) och vidare mot utgången. Jag hittade ut! Jag köpte också bara uttaget trots distraktionen.
Jag får dock sluta fnissa åt maken när vi är där tillsammans. För han blir ju distraherad av allt utom julen på Jula. Inte så konstigt att han inte vet vilket håll vi ska gå åt. Om det finns en julavdelning och vi går tillsammans så får maken ha koll på vägen just där medan jag leder oss igenom resten av butiken. För det gick visst att gå vilse på Jula. Bara det finns något som distraherar dig tillräckligt mycket.
Dagens ord: Skratt. Skrattar bäst som skrattar sist. Det var inte jag.
När mina killar var små så blev man autistisk av att ta mässlingsvaccin. Vilket inte stämde eller stämmer. Men det ryktet spred sig och massor av föräldrar vaccinerade inte sina barn mot mässlingen.
Ett antal år senare så kom mässlingen till Sverige och flera dog eller blev svårt sjuka. Hur kan man vilja riskera livet för att man hör ett rykte. Och om man tror på det där ryktet, varför faktakollar man inte ett sådant? Jag fattar det inte.
Ökningen av mässlingen i Sverige gjorde att vaccineringarna ökade igen. Tack och lov. Nu har, ursäkta uttrycket, idioten som är president på andra sidan sagt att Alvedon ger autism om mamma äter det under graviditeten. Det gick inte lång tid och nu är mammor i Sverige oroliga för att äta paracetamol om de är gravida. Trots att läkare talar om för dem personligen att det inte är farligt. Ändå litar de mer på idioten som bara sa något utan fakta. Han kunde inte ens uttala läkemedlet när han sa det. Hur kan man gå på något sådan? Jag förstår det inte.
Dagens ord. Upplyst. Jag önskar att alla blivande mödrar blir lite mer upplysta.
Även om jag kan vara en surdeg ibland så är det inte mig det handlar om. Jag skulle däremot vilja göra en surdeg. Har jag någon här som gjort en surdeg?
Jag har sökt lite och hittat en nybörjarvariant. Man ska börja med rågmjöl och vatten i en burk. Som ska stå några dagar för att sedan matas med vetemjöl. Jag har allt men har ändå inte kommit mig för att starta en deg. Är det någon som har gjort och kan säga det är enkelt? Lite pepp för att jag ska komma igång.
Jag har en romantisk tanke om att allt skulle vara så mycket enklare om man hela tiden har jäst hemma. Som att det är avsaknad av jäst som gör att jag inte bakar. Tanken är att det är så enkelt. Ibland ska livet bara vara svart eller vitt. Om jag gör en surdeg så är livet vitt. Jag bakar för att jag mår bra av det och har all ork i världen.
Igår hade vi en strålande höstdag. Det var kallt ute och löven börjar falla ner. Allt är krispigt och härligt. Luften känns klar och solen värmer ändå lite grann. Allt är perfekt en sådan höstdag.
Löven är torra och frasar under fötterna. Allt ligger still utan vind. Igår var en sådan dag som är den man beskriver den som bäst. Då när man också överdriver lite. Så var det igår.
Utöver det så blev allt ännu lite bättre. Äldsta sonen meddelade i fredags att han kom gärna och grillade med oss. Vi frågade i veckan för att vi ville grilla när det skulle vara så bra väder.
Igår frågade jag minstingen om han också ville komma på eftermiddagen för att grilla. Han sa ja. Han skulle bara åka till sin pappa en sväng efter vi tränat sedan kunde han. Då ringde vi också och kollade med honom. Så till slut var hela familjen samlade för att umgås och äta gott. Från att vi skulle vara två blev vi 5 och med hunden var vi 6 st.
Maten blev yakitori, grillad kyckling på spett, med gurksallad på varmt bröd. Det var en succé. Så gott och fräscht. Till och med äldsta sonen tog av gurksalladen. Det fanns vanlig gurka som backup. Men den behövdes inte.
Smaskig middag.
Dagens ord. Backup. Backup löser nästan alltid allt utan att användas.
Min sömn har blivit lite sämre ett tag. Vilket gjort att tankarna snurrar när jag försöker vila. Jag hade blivit väldigt duktig på att stänga av tankarna och bara vara. Så är det inte riktigt nu.
Det är inte alltid bra eller logiska tankar. Något som är återkommande för tillfället är hur jag inte tycker om när jag andas. Eller, det blev fel. Jag tycker om att jag andas me. Inte när jag andas på mig.
Jag tycker verkligen inte om när det blåser på mig och det räcker med ett andetag. Även mitt egna. Har jag något på mig så går det bra. Täcke eller kläder eller bara något som skyddar. Ibland ligger jag så nära maken att det är han som är mitt skydd.
Klarar du av att du andas? På dig själv menar jag. Maken har inga bekymmer med att jag andas på honom. Inte heller om han gör det själv. Han har inga problem med fläkten som står och blåser hela natten på oss hela sommaren. Jag måste ha täcke eller pyjamas på mig. Annars skulle det vara omöjligt. Tur det finns lösningar på allt. I alla fall så jag kan andas.
Även om vi faktiskt hade ganska fint väder igår så var det dags. Eftersom solen sken så passade jag på att vädra täckena. När jag gjort det så måste det bytas i sängen. Det är inte alltid jag vädrar när jag byter lakan men jag byter alltid lakan när jag vädrat.
Eftersom lakanen åkte ur så var det dags för min värmemadrass. Även om makens fläkt har flyttat ut i förrådet för minst en månad sedan så har jag frusit ett tag. Igår fick jag värme igen. Då är det officiellt höst. Jag har inte dubbla täcken än. Då är det vinter. Den kommer i sinom tid. Nu njuter jag av min värme från madrassen.
Dagens ord: Värme. Jag får värme och jag ger värme.
För det gjorde han och med råge skulle jag gissa. Just nu får han hjälpa till en del här. Jag passar på när han ändå är här. Jag frågar en dag innan om han vill hjälpa mig när han kommer. Han svarar alltid ja.
Han kan inte annat än att säga ja, när han ändå ska komma hit. Det senaste var att få upp de halvstora träden till makens kontor. Maken var inte tillfrågad om han ville ha sällskap på kontoret. Det är nämligen bästa stället som de får ljus och mest av allt, plats.
Minstingen hjälpte mig att bära uppför trapporna. Först en och sedan den andra. Maken var någon annanstans. Han protesterade i alla fall inte över sina nya kompisar. (Om han gör det vet han att han får flytta dem själv).
Makens vinterkompisar
När vi hade flyttat färdigt så tröttnade han. Ner för trappan. Och tillbaka med skurtrasa. Vi har mörkgrå trappa. Jag har satt upp en lampa på väggen som lyser genom trappan. ALLT syns, varje dammkorn. När ingen torkat trappan på LÄNGE så är det inte korn som syns. Det är en heltäckningsmatta.
Han sa inget, han bara tog och torkade varje trappsteg. När han var klar så sa han till maken att han inte hade stått ut med en lampa som lyser upp allt damm. Det bästa av allt var att det stod på min en-saks lista att göra. Nu blev det något annat gjort istället.
Torkad och dammfri. Tackar.
Dagens ord: Resolut. Minstingen är precis lika resolut som mig.
